Postar detta igen

Alltså, i hela mitt liv har jag haft vänner m.m.
Men jag undrar en sak, varför är det alltid jag som får ta kontakt och fråga om man ska hitta på något?
Ja, jag vet att jag bor långt ifrån alla jag känner i Sundsvall, men bussar och bilar finns?
Jag ska inte behöva åka varje gång jag vill göra nått med mina vänner.
Bor gör jag i en varm lägenhet utrustad med två dator, en tv och en toalett.. Vad mer behövs?
Tror det hänt ungefär 4 ggr att nån frågat mig om jag vill göra något.
Och kanske lika många gånger någon frågat mig om jag vill följa med.
Men liksom, sure, jag är väl lite annorlunda ifrån vad ni är men hallå, det är inte precis som om mina enda intressen är Timmy och datorn.
Jag behöver också ett social liv, men det är inget jag kan skapa på egen hand.
Sure, vissa som läser detta kan känna sig träffade nu, men det är inte för att jag ska peka ut några utan detta skriver jag för att jag kan inte längre bara sitta inne.
Om ni tex hittar på nått, varför inte ringa mig?
LOL, det är inte svårt.
Jag blir senare ledsen när ingen hör av sig och att jag måste göra all kontakt.
Visst pratar jag mycket om Stockholm, vet du varför?
För att folk där tar kontakt med mig, dom tar sig tiden att sätta sig på ett pendeltåg eller på en tunnelbana bara för att få träffa mig.
Man känner sig uppskattad, skulle du vilja känna dig ouppskattad?
Jag känner mig det, det känns som om jag blir satt åt sidan bara för att jag bor för långt bort.
Är inte jag den som faktiskt finns där för er? Jag är lätt att prata med och jag sprider inget du säger till mig vidare.
Jag är fan den ärligaste personen som finns när det gäller vänskap.
Min kompiskrets är stor, men allt är egentligen bara tomt.
Det tar väldigt hårt på en psykiskt när man hör vad alla andra har gjort, och tankarna vandrar:
" Varför ringde ni inte mig "
Bara för att det inte kanske är min grej så betyder det väl inte att jag inte kan följa med ändå..
Ja..
Det får mig att må dåligt när jag nu ser att mitt sociala liv med mina kompisar tynar bort.